Krönikören Bengt Ohlsson skriver idag detta i "dn på stan"

Den här gången måste det gå vägen. Förra gången var ingen höjdare. Barnen pratar fortfarande om det. H vill inte vara med. Jag ska spela med sexton­åringen och tioåringen och hans kompis, de spelar i lag. Vi sitter där med våra sedlar. Vi väljer spelpjäser. Tioåringarna är noga med att ha sina favoritpjäser, sextonåringen inte lika noga, själv rycker jag på axlarna, en vuxen axelryckning, det är ju bara ett spel så jag håller till godo med en Frihetsgudinna som känns spetig och vass mellan fingrarna.

Det är ett New York-monopol som vi köpte just i New York och den här gången ska det gå bra. Inte som den gången på Gotland när jag började smattra allt vassare kommentarer i takt med att min sedelhög krympte. Jag kunde inte smälta att just min fru kunde vara så lågsinnad att hon satt med sina hotell och lät mig ruineras in på bara skinnet samtidigt som hon gjorde måttligt framgångsrika försök att dölja sin munterhet när hon sänkte blicken mot kortet och kungjorde hur mycket jag skulle betala till henne. Pengar som jag inte var i närheten av. Såg hon inte det? Och när jag blev mörk i synen hade hon mage att säga de förbjudna orden:
– Det är ju bara ett spel!
Nästa gång ska jag se henne stint i ögonen och säga:
– Bra. Då låtsas vi att jag ger dig de sjutton miljarder dollarna jag är skyldig dig. Okej?
Det djävliga är att hon skulle rycka på axlarna och säga, visst, vi struntar i den där skulden, men jag skulle veta, hon skulle veta, hela bordet skulle veta att jag härmed fick betraktas som ekonomiskt dödförklarad, en dåre som man låtsades spela Monopol med, men som obönhörligen hade hamnat utanför spelet.

Ja ja, då var då. Nu är nu. Nu ska det gå vägen.
Jag har spelat Monopol med alla upptänkliga strategier. Jag har varit slackern som köpt gator nyckfullt, gått på sånt jag gillat, köpt Chinatown och New York Public Library eftersom jag gillar båda ställena och jag har struntat i att de har haft olika färger. Jag har varit klok och förståndig och enbart köpt gator i samma färg så att jag kunnat bygga hus och hotell och kamma in pengar. Jag har varit Gekkoslug och köpt enstaka gator jämnt fördelade över alla färger så att jag sen ska kunna köpslå och förhandla och byta mig till gator i samma färg och sen bygga hus och hotell och kamma in pengar. Jag har gått in för att köpa loser­gatorna som ingen velat ha, de billiga närmast efter Gå, eller de färglösa Elverkiga där man får pröjsa efter antalet tärningsprickar.

Ingenting har hjälpt. Det slutar alltid med att jag sitter där med mina stadsbibliotek och elverk och emellanåt en skrytig serie hus, men grejen är bara att ingen går på dem.
Så också denna gång. Tioåringarna och jag sitter med var sina huskluster. De glider sorglöst förbi mina, medan jag hamnar på deras varje gång. De blir allt ivrigare och kvittrigare. Jag blir allt tystare och humorlösare. Till slut hittar jag på någon ursäkt för att dra mig ur. Jag går avsides och är på uselt humör hela kvällen.
Monopol är Ondska. De rika blir bara rikare. De fattiga fattigare. Och ingenting bryter den rikes solskensdagar eller den fattiges jämmer­dagar.
Nästa spel jag köper ska vara strängt leninistiskt. Alla ska ha samma pjäser och allt man tjänar ska hamna i kolchoser. Och avhoppare blir mördade med ishackor