Hannisen

Prästen har hållit begravningar i 35 år. Han skulle kunna göra allt i sömnen
Idag är kyrkan full
På första raden sitter en nära väninna, hon tänker på att en ung människa hur ryckts bort på dem och hon gråter och gråter.
För det är fruktansvärt att konfronteras med sin egna dödlighet
Vad ska JAG göra nu, tänker den ensamma tanten på andra raden
och hennes hjärta är tungt av allt hon har förlorat
På tredje raden sitter en granne till den döda. Dom andra i kyrkan är överraskade över hennes sorg.
Men hon gråter inte över flickan i kistan. Hon sörjer sin egna far.
Han dog 1993 men det är så med begravningar: man får tillbaka sin egna sorg.
På fjärde raden sitter barndomsvännen och försöker förstå vad som har hänt. Det känns som om hon bara är på semester, inte död. Men han klarar sällan av att relatera till sådant.
Just det är han lite ledsen för.
Längst bak i kyrkan står klockaren, som aldrig har träffat den döda. Men han tänker på allt hon aldrig kommer att få uppleva.
Och han fäller en får för henne.

Vi har ju DN på morgonen och bland det bästa - förutom att man får nyheter, är serierna Nemi och Doris.